Och bakom sjunger skogen
INGEBORG PAULSRUD
12 november - 29 november
Av natur är vi komna, och natur ska vi åter bli. Däremellan ska vi leva bland radhus och skatteavdrag utan en tanke på att vi själva är en naturlig del av jordens flora och fauna. Naturlagarna känns långt borta, men avståndet måste upprätthållas. Befinner vi oss i naturen är vi där på dess villkor.
Naturen visar ingen nåd. Den har ingen agenda, och därmed varken goda eller onda avsikter. Den har ingen möjlighet att ta hänsyn, och heller ingen tanke på det. Naturen bara är. Vi är välkomna in i den, men utan kunskap är det en farlig samexistens.
Med distans till våra rötter har vi skapat ett städat samhällssystem där ordning motsvarar anpassning. Många söker sig tillbaka till skogen, men under olika förutsättningar. Att likställa utomhusvistelse med fysisk hälsa är ett sunt mönster som passar in i samhällsmallen. Andra tar avbrott från en vardag som är svår att smälta in i. Vi tar in krukväxter och ofarliga djur i våra hem, och tillsammans med dem utgör vi våra egna stycken tam natur.
Ändå dras vi till det vilda. Att vistas där har en avslappnande effekt. Vi mår bra av att uppleva en kontakt med skog och mark. Med fika och sittunderlag tar vi oss ut i skogen. Kanske vi hittar ett omkullfallet träd att luta oss mot, en rotvälta att titta på, känner mjuk mossa under fötterna där den täcker och närs av förmultnade djur som en gång sprang ovanpå den. Där kan vi sitta och lyssna på vinden som lugnande smeker våra kinder. Alla våldsamma naturkrafter känns långt bort. Men spåren finns kvar. Vi njuter av stillheten bland ruinerna av naturens egen brutalitet.
I hårda vändningar kastas skogens egna träd omkull av vindar som vanligtvis viskar mjukt i trädkronorna. Vilda djur som levt sina liv i skogens skydd blir skadade och dör utan att naturen gör något för att rädda dem. Istället blir de andra djurs räddning från kyla och svält. Det eviga kretsloppet, utan en tanke på individens öde. Vackert och skoningslöst på samma gång. Ibland frågar jag mig om avståndet är tillräckligt stort. Kan bostadsområdena skydda oss? Kanske är vi närmare naturens öde än vi tror.
Ingeborg Paulsrud tog sin masterexamen i Fri Konst vid Umeå Konsthögskola och har varit verksam som konstnär i över tio år och studerat konst i Oslo, Bergen, Göreborg och Umeå. Född på Gjøvik i Norge 1992 med en förälder i den internationella konstscenen och en i en operaorkester, uppvuxen bland keramik, pigmentpulver och bakom scenen efter musikal- och operaföreställningar.
Paulsrud har alltid spenderat mycket tid i naturen och funderat mycket kring livets flyktighet, självklarhet och tidens gång. I sitt konstnärskap har hon arbetat mycket med ensamhet, samhällsstrukturer och könsroller. Efter att ha utforskat det i många år har Paulsrud landat i naturen, alltings ursprung. Alla moderna föreställningar och strukturer har på något sätt ett ställningstagande i sig i sitt förhållande till natur. Det kan vara både närhet, avstånd eller en likgiltighet inför kopplingen till den. För Paulsrud är skogen hennes största och närmaste kontakt med vild natur, och i den har hon hittat en tyst nådlöshet under ytan som hon utforskar i sitt måleri.
